Fick höra av en kompis att en som är lika gammal som jag dog i helgen. Vi gick i parallellklasserna i både mellan- och högstadiet, och pratade ibland. Hon fick en hjärnblödning. Hennes fästman Micke har skrivit en blogg till hennes minne, som du kan läsa här.
Sånt här får en att tänka på att ta vara på nuet, det liv man har idag kan vara borta imorgon. Seize the day. Carpe diem. Fånga dagen. Vi behöver nog alla bli bättre på det. Visa våra medmänniskor hur mycket vi tycker om dem och bryr oss om dem. Jag tycker jag är rätt dålig på det, men jag försöker bli bättre :)
Skulle det vara fel att dyka upp på begravningen fastän man inte kände henne så bra? Bara för att visa sitt stöd och för att man bryr sig... för hon var ju alltid snäll, tror inte jag sett henne arg eller så nån gång. Alltid ett leende på läpparna eller åtminstone nära till ett :) Jag kan inte fatta det, att hon är borta... Shit. Jag måste nog gå iväg en stund och tänka ett tag...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar