Kommentarer
Ja, jag undrar hela tiden över det, men jag känner mig samtidigt skyldig över att kräva att han ska ha tid med mig när han inte ens har haft tid att träffa sina barn på en månad. Jag har ingen insyn alls i vad som försiggår i hans liv, och jag tror att det kan vara lite körigt att få plats med mig just nu, men det känns hemskt ändå.
Jag har försökt det där med paus innan, men han är hemskt dålig på att vara den första som tar kontakt. Han har väl gjort det ett par gånger, men inte mer än så. Och brev funkar inte heller. Jag har skrivit några stycken, men han skriver inte tillbaka. Vet inte varför, förstår inte varför. Han säger bara att han ska göra det, men han har inte tid. Tror inte han nånsin kommer göra det. Skulle ha tagit upp det sist vi pratade också, men jag var så trött på att vara arg och sur, så jag orkade inte riktigt.
Well, jag är inte säker på att jag vill flytta dit, inte permanent i alla fall. Jag har ingen intention att bli hemmafru, och min utbildning skulle nog inte betyda mycket i Filippinerna, känns inte som om jag skulle få jobb där då.
Ja, vi får väl se hur allting går...
Anyway, jag tror att han redan vet att du känner dig åsidosatt. Du skrev att du har konfonterat honom om den här och att han erkände och bett förlåtelse. Trots det kunde han inte hålla sin löfte att ha tid att prata med dig. Man undrar om han var uppriktigt då. Men jag vet inte vad han har för prioriteringar just nu i sitt liv, och var ligger du i den.
Jag tänkte säga att du kanske måste ge den en liten paus. Låt honom ta initiativet att kontakta/sms:a dig denna gång. Sooner or later du måste veta vad du betyder för honom och det räcker inte att bara säga att han vill gifta sig med dig. Det är faktiskt en väldigt stort steg för dig att offra så mycket av ditt liv här om du ska flytta till honom där. Det är därför jag föreslåg att ni måste ha ett bättre sätt att kommunicera med varandra, och var uppriktiga och tydliga om framtidsplaner. Kanske en gammaldags brev skulle funka?
Haha, ja, jag känner igen en del av det du skriver om filippinska killar (det där med att vara lite smörig till exempel ^_^), och det kommer nog bli mer av den varan när jag kommer dit, vi har ju faktiskt inte varit på nån riktig date än. Svenska killar är ju inte såna, men det är precis vad jag vill ha och behöver, en old-fashioned gentleman ;)
Och det du säger om min mamma är sant. Hon kan tydligen bara uttrycka sig negativt om alla killar jag gillat - bortsett från twisten att i efterhand så säger hon att "nej, det har jag aldrig sagt". Vilket börjar bli ett vardagsuttryck hos båda mina föräldrar... *suck*
Nej, det är inte lätt när man är i olika tidszoner, men det är faktiskt (mer än) irriterande att även om man har bestämt tid, så kan man inte få tag på honom. Och han smsar oftast inte och säger varför... Trots att det var delvis det vi bråkade lite om i lördags. Vet inte hur jag ska göra eller vad jag ska säga för att få honom att förstå det och att jag känner mig åsidosatt... Tips?
Angående sms-språket hemma, det är sant att de kan hitta på massa förkortningar av många ord där. Jag fattar inte heller när jag får sms därifrån. Lite irriterande faktiskt. Men som du sagt, det är bara att vänja sig. Tråkigt att du fick inte prata med honom idag. Inte lätt när man befinner sig i olika tidzoner.
Jo, jag förstår precis att det finns en massa olika typer och att ingen är den andre lik, men min mamma ger mig bara en bild av den filippinske stereotypen - som inte alls är positiv nånstans. Och som inte alls stämmer in på Michael vad jag har upplevt hittills.
Och engelskan varierar också, men hans är lite speciell :p plus att han är blyg också, vilket gör att det blir ännu svårare att höra vad han säger! Och han har ingen e-post, så vårat enda kommunikationsmedel är mobiltelefon. Hans smsspråk är lite udda det med, men jag börjar lära mig ;p
PS. du kan svara här i din blogg (om du vill) så det blir bättre sammanhäng av diskussionen. jag kommer att kolla hit ändå.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar