Ovisst

Pratade med pappa igår, Evelina hade inte tid. Vi pratade om både det ena och det andra, och han sa bara saker som jag visste han skulle säga, och kom egentligen inte fram till något. Förutom att han ska ringa nån psykiater eller nåt när han kommer hem. Vilket jag velat göra typ halva mitt liv, men de lyssnar som vanligt inte på mig. För jag insåg tidigt att jag behöver hjälp. I'm a mess minst sagt. Och inte blir det bättre när till och med kuratorer säger: "Jaaa.... jag vet inte vad jag ska göra med dig, jag vet inte hur jag ska hjälpa dig." Ja, DÅ finns det hopp för mig! *morr*

Fick en kommentar om att jag skulle försöka mig på en karriär i handeln, och det är ju precis vad jag vill göra. Har redan varit inne på KY och andra ställen och kikat på liknande utbildningar. Men jag är samtidigt rädd att jag ska upptäcka sen att det inte heller alls är vad jag vill göra. Vad gör jag då? Står där med två halvklara utbildningar... Jag försökte säga att jag skulle vilja prova på att jobba inom handeln för att se om det är vad jag vill, men pappa tycker jag ska läsa klart först. Vilket känns dumt, jag kommer alltså vara olycklig till 2012, och sedan få ett jobb som jag inte vill ha MEN få en bra lön. Vilket inte är fy skam, men att sedan vara olycklig varenda dag på jobbet resten av mitt liv, är det värt det? Nä, jag orkar inte tänka mer på det här, blir bara ännu mer förvirrad. Jag kanske borde ta en paus. Från allt. Filippinerna låter väldigt lockande. Och inga höst(-till-vår)depressioner. Bara Michael :)