I'm torn...

Förmiddagen gick helt okej, trots att Jun-Jun och jag inte pratades vid. Men på mattelektionen efter lunch, då började jag tänka igen. Det är fel att sitta och låta mig vara tyst en längre stund, då börjar jag tänka på allt med Michael igen. Har insett att jag börjar nå stadiet då jag är arg på honom. Samtidigt kan jag inte släppa honom. Trots att jag vet att risken är så gott som 100% att det händer igen, att jag blir sårad igen, så är det fortfarande han jag vill ha. Och jag vet att ni tycker att det jag gör är korkat. Allt jag kan säga är att det är mitt liv och mitt val. Inte för att jag har en plan för hur jag ska gå vidare, vilket utslaget än blir. Känns som om det kommer bli negativt för min del. Bra, tycker ni. Jordens undergång, tycker jag. Och detta fick mig att brista i tårar på vägen hem idag. Ni talar om för mig gång på gång att jag kommer att komma över honom, att jag kommer hitta nån ny, nån mycket bättre. Och det är möjligt att jag gör. Men jag kommer alltid känna mig "skyldig" eftersom jag inte kommer kunna älska den personen helhjärtat. Jag vet att ni har protesterat när jag sagt det. Men jag står fast vid det. Jag känner mig själv bäst.