Inte på humör

Jag borde ha pluggat mycket, mycket mer än jag har gjort idag. Jag har typ inte pluggat alls! Och nästa vecka har jag TVÅ tentor! That's crazy. Jag kan inte koncentrera mig. Jag sitter och tänker och oroar mig över allt annat i mitt liv, som hur jag ska betala hyra i sommar, hur jag ska göra med flytten (som också ska ske i sommar), hur jag ska göra med Michael för jag saknar honom nåt OTROLIGT MYCKET HELA TIDEN!!!! Usch, jag vet inte ens vad jag ska ta mig till om vi av någon anledning inte skulle få uppehållstillståndet beviljat. Jag har ingen aning om vad de baserar sina beslut på, och jag borde inte vara orolig för jag vet att vi kommer att leva resten av våra liv tillsammans, men jag är ju som jag är och föreställer mig jämt det allra värsta. Om det nu skulle hända så är ju det mest rationella att bara söka igen. Men jag vill inte vänta ännu längre och behöva gå igenom allt igen. Hålet i min kropp och mitt hjärta skriker att jag ska strunta i allt och bosätta mig där med honom i så fall. Inte speciellt rationellt, jag vet, men jag kämpar varje dag för att inte ge efter för mina känslor och köpa en one-way ticket till Filippinerna för jag saknar honom så! Och det finns ju liksom en gräns... speciellt den gränsen när man inte kan koncentrera sig på att plugga för allt man kan tänka på är hur mycket man saknar honom. Usch. Är det någon som har några bra tips på vad man kan göra när saknaden är så här otroligt stor?